pillanopuh

Ja, är det klokt!? Sju otroligt snabba månader och lite till har gått sedan vår fine lille Morris kom till världen. Ibland måste jag nypa mig i armen för att bara förstå att det är sant att han finns och att vi har tre underbara ungar i familjen. Tänk vilken lyx att få vara mamma till dessa barn! De kan göra mig helt tokig emellanåt, jag är supertrött ibland, titt som tätt tror jag att jag ska få sår i öronen av allt prat och tjat men vad skulle jag gjort utan dem!? Jag kan inte vara ifrån dem speciellt länge utan att sakna dem och längta efter dem, jag antar att det är så för de flesta mammor. Nu ligger alla tre och sover gott i sina sängar och det gör nog snart jag också men först tänkte jag ge er lite fler bilder, inte helt nya bilder men en liten kavalkad av bilder från det att Morris kom till vår familj. Bilderna från när Moa och Max var små och pluttiga har jag tyvärr inte tillgängliga här och nu men det kommer nog en kavalkad av dem också så småningom :).


En alldeles ny liten Morris!


Äntligen har lillebror Lage kommit ut ur magen :)!


Våra fina ungar!


Besök på Linden när Morris var ca 1 månad gammal.


Moa hade någon form av spelmani när Morris var nyfödd och här spelar
vi Svartepetter, undrar vilket kort man ska ta... ;)


Ett av alla foton som togs för att få till ett julkort 2010.


Syskonen Mostensson!


Tillsammans med faddrarna på dopdagen!


4-månaderskillen tar ett bad.


Bästa smilet!


Bästa brorsorna!


Njuter på soldäck!


Sötnöten!


Mera sol!

Det märks så tydligt hur snabbt tiden går när man har barn. Det händer så mycket med dem hela tiden, de växer så det knakar, helt plötsligt kan de sitta själva, de rullar fram dit de vill, blir förståndiga och snusförnuftiga och väldigt roliga. När Moa och Max var små bebisar kommer jag ihåg att jag "längtade" efter något hela tiden. Jag längtade tills de skulle börja äta gröt, jag längtade tills de skulle lära sig sitta, jag längtade tills de skulle lära sig krypa, jag längtade tills de skulle lära sig gå, ja ni förstår! Nu vet jag hur snabbt det går och hittills med Morris har jag inte längtat alls på samma sätt. Jag njuter av varje dag med honom (och med Moa och Max också förstås för det är ju en enorm bonus med föräldraledigheten med Morris att jag får så mycket mer tid tillsammans med dem också) och försöker verkligen att ta vara på det som är här och nu. Allt det där som man kan längta efter kommer ju så småningom och dessutom fortare än man kan tro!

Sov sött!

Kram!