Oj, oj, oj...
Ikväll känns det inget bra. Det känns bara tungt. Förra veckan var det två väldigt långa dagar på jobbet för min del och en som inte var fullt lika lång. Det kändes ändå ganska ok när det var fredag kväll. Vi hade alla fyra klarat oss igenom tre dagar som var tvärtemot hur det har varit de senaste 17 månaderna och det kändes inte helt galet. Vi fixade det.
Idag känns det mer som att någon har slagit mig hårt i huvudet. Dragit ur proppen liksom. Antar att det kommer att kännas så från och till. I morgon börjar inskolningen på dagis. Kl 10 ska Stoffe och barnen vara på dagis. Det är bara en timme som gäller i morgon och nästa dag också tror jag. Sen utökas det till 1,5 för att sen bli 2 timmar som mest under inskolningen. Jag ska "bara" jobba måndag-torsdag den här och nästa vecka. Så nu på fredag och nästa fredag blir det jag som ska skola in :-). Ser faktiskt fram emot det även om jag vet att det kommer vara den STORA klumpen i magen.
Hoppas att det kommer att kännas bättre med allt när vi har kommit någon månad framåt i tiden för så här vill i alla fall inte jag ha det. Trots att vi inte ens är där än så har jag ont i magen för att barnen ska vara på dagis hela dagarna. Men man måste ju jobba. Så är det ju. Tyvärr. Eller tyvärr och tyvärr. Jag vill jobba och jag är glad att jag har ett jobb, men jag skulle vilja jobba lite mindre och träffa barnen och Stoffe lite mer. Det känns som att det blir en svår kombination, i alla fall just nu. Men vem vet vad framtiden har att erbjuda?!?
Förutom hela den här börja-jobba-grejen så mår vi bra! Barnen är busiga, glada, bråkiga, arga och helt underbara så det är väl som det ska vara när man har två glin som är 17 månader gamla. Både Moa och Max har blivit jätteduktiga på att peka ut olika kroppsdelar. Näsa, mun, hår, mage, öra och fot klarar de av nu. Får se vad som blir nästa steg.
Här kommer ett några bilder för att lätta upp stämningen lite efter mitt något deppiga inlägg.
Max coolar sig!
Moa vill bygga med duplot som barnen fick i julklapp.
Nu är det snart dags för sängen för min del. I morgon ringer klockan 05.15.
Kram!
Åh, vad kämpigt gumman. Förstår verkligen dina och era känslor. Det är SKITTUFFT det ni går igenom just nu. Men det blir bättre - jag lovar. Barnen kommer säkert storstrivas på dagis och ni kommer hitta en bra vardagsrytm. Gör ni inte det, då är det så klart läge att planera om... Men ge det lite tid.
Stor kram
