Klagomur!
Ja, idag får bloggen fungera som en klagomur för mig. När det känns tungt brukar jag oftast inte ha någon lust att skriva så för det mesta slipper ni att höra det. Men just idag känns det tungt och jag tänker skriva i alla fall.
De senaste dagarna har inte barnen varit sig lika. De har varit väldigt gnälliga, stundtals hopplöst skrikiga, och jag känner mig oerhört otillräcklig när båda två är ledsna och vill ha mig för sig själv. Att kompromissa och ha ett barn på varje knä och försöka kela med båda samtidigt fungerar nästan inte alls. De blir bara ännu mer ledsna och arga och försöker knuffa bort varandra vilket i sin tur leder till ännu mer missnöje. Till slut känns det som man gjort allt och ändå har man inte glada barn, det är en jobbig känsla. Man önskar så att de kunde säga vad som är fel om det nu är något.
Idag har Moa råkat lite illa ut. Först var vi i källaren, jag höll på med tvätt och de satt i gåstolarna och tittade på. Jag har dem i gåstolarna när vi är i källaren eftersom vi inte har någon trappgrind där än. De satt och lekte med vars en telefon och jag hörde att Max inte var helt nöjd, han ville så klart ha den telefonen som Moa hade. Rätt som det var skrek Moa i högan sky och när jag vände mig om såg jag att Max bet henne i armen, det blev ett stort fult märke. Det gick inte hål, men ändå! Moa blev jätteledsen, Max blev jätteledsen och jag blev nästan ledsen jag också. Kände att jag fick strunta i tvätten så vi gick upp i stället. När vi varit uppe en stund började de kiva om en lära-gå-vagn. Eftersom vi har två gick jag för att hämta den andra så det skulle bli frid och fröjd. Då hör jag en smäll och Moa börjar skrika och strax efter börjar Max också. När jag vände mig om var Max på väg att bita henne igen men han hann aldrig för jag tog henne innan. Bar på Moa en stund och tröstade henne och när jag sen tittar på henne ser jag att hon har fått näsblod stackaren. Då började jag nästan gråta igen. Stackars liten!
För att få någon sorts förklaring på vad det är som pågår har jag läst allt jag hittat om olika utvecklingsfaser, men jag vet inte om det är det! Det kan ju vara vad som helst! Läste en del om barn som bits också, det är ju tyvärr en ful grej som Max får för sig att göra då och då. Det stod på något ställe att bland syskon kan det vara så att om en tycker att den får för lite uppmärksamhet kan den bita sitt syskon för att på så sätt få uppmärksamhet. I vårt fall stämmer det ju ganska bra för Moa är nog den som fått och krävt mest uppmärksamhet hittills. Speciellt på senare tid när hon varit gnällig och Max varit nöjd. Nu gäller det bara att försöka göra rätt när han bits så att han förstår att han inte får lov att göra det. Det märks på honom att han vet att det är fel för han blir väldigt ledsen själv efteråt, men det hjälper ju inte om han fortsätter i alla fall.
Nåja, nu är det snart helg och det är i alla fall skönt! Ikväll kommer Sofie och Linus till oss och det är bra för det brukar få både barnen och föräldrarna på bättre humör ;-)!
Efter all klagan får jag bjuda på några fina bilder så ni inte är alltför negativa när ni går härifrån!
Syskonlek!
Lilla Moa sover sött i mammas och pappas säng för ganska exakt ett år sedan!
Max och jag för ett år sedan!
Hjälp vad tiden går snabbt och vad barnen växer! Idag är det 47 dagar kvar tills jag ska börja jobba... Det känns inte bra! Jag vill att tiden ska stå stilla lite så att det dröjer läääänge innan det är den 2 januari.
Kram och trevlig helg!
De senaste dagarna har inte barnen varit sig lika. De har varit väldigt gnälliga, stundtals hopplöst skrikiga, och jag känner mig oerhört otillräcklig när båda två är ledsna och vill ha mig för sig själv. Att kompromissa och ha ett barn på varje knä och försöka kela med båda samtidigt fungerar nästan inte alls. De blir bara ännu mer ledsna och arga och försöker knuffa bort varandra vilket i sin tur leder till ännu mer missnöje. Till slut känns det som man gjort allt och ändå har man inte glada barn, det är en jobbig känsla. Man önskar så att de kunde säga vad som är fel om det nu är något.
Idag har Moa råkat lite illa ut. Först var vi i källaren, jag höll på med tvätt och de satt i gåstolarna och tittade på. Jag har dem i gåstolarna när vi är i källaren eftersom vi inte har någon trappgrind där än. De satt och lekte med vars en telefon och jag hörde att Max inte var helt nöjd, han ville så klart ha den telefonen som Moa hade. Rätt som det var skrek Moa i högan sky och när jag vände mig om såg jag att Max bet henne i armen, det blev ett stort fult märke. Det gick inte hål, men ändå! Moa blev jätteledsen, Max blev jätteledsen och jag blev nästan ledsen jag också. Kände att jag fick strunta i tvätten så vi gick upp i stället. När vi varit uppe en stund började de kiva om en lära-gå-vagn. Eftersom vi har två gick jag för att hämta den andra så det skulle bli frid och fröjd. Då hör jag en smäll och Moa börjar skrika och strax efter börjar Max också. När jag vände mig om var Max på väg att bita henne igen men han hann aldrig för jag tog henne innan. Bar på Moa en stund och tröstade henne och när jag sen tittar på henne ser jag att hon har fått näsblod stackaren. Då började jag nästan gråta igen. Stackars liten!
För att få någon sorts förklaring på vad det är som pågår har jag läst allt jag hittat om olika utvecklingsfaser, men jag vet inte om det är det! Det kan ju vara vad som helst! Läste en del om barn som bits också, det är ju tyvärr en ful grej som Max får för sig att göra då och då. Det stod på något ställe att bland syskon kan det vara så att om en tycker att den får för lite uppmärksamhet kan den bita sitt syskon för att på så sätt få uppmärksamhet. I vårt fall stämmer det ju ganska bra för Moa är nog den som fått och krävt mest uppmärksamhet hittills. Speciellt på senare tid när hon varit gnällig och Max varit nöjd. Nu gäller det bara att försöka göra rätt när han bits så att han förstår att han inte får lov att göra det. Det märks på honom att han vet att det är fel för han blir väldigt ledsen själv efteråt, men det hjälper ju inte om han fortsätter i alla fall.
Nåja, nu är det snart helg och det är i alla fall skönt! Ikväll kommer Sofie och Linus till oss och det är bra för det brukar få både barnen och föräldrarna på bättre humör ;-)!
Efter all klagan får jag bjuda på några fina bilder så ni inte är alltför negativa när ni går härifrån!
Syskonlek!
Lilla Moa sover sött i mammas och pappas säng för ganska exakt ett år sedan!
Max och jag för ett år sedan!
Hjälp vad tiden går snabbt och vad barnen växer! Idag är det 47 dagar kvar tills jag ska börja jobba... Det känns inte bra! Jag vill att tiden ska stå stilla lite så att det dröjer läääänge innan det är den 2 januari.
Kram och trevlig helg!
Kommentarer
Trackback
